Examinationen klar, Real Madrid slagna, härligheter på måndag, sommarjobbet troligtvis fixat och Uncharted inhandlat. Det kunde vara värre. Samtidigt vet jag att det kan vända - precis när som helst. På grund av anledning nummer ett har bloggen legat lite kall. Räkna dock med tokerier fram över.

Klockan börjar närma sig halv fyra på morgonen. Jag har haft en kort Seinfeldmaraton och börjar känna mig ganska sömnig. Imorgon ska det pumpas på gymmet och på lördag ska jag tvärs igenom hela stan för en födelsedagsfest i Södertälje. Oktober är en konstig månad, visst är det ganska många som fyller år då? Det känns så, i alla fall.

För mig är det en vecka kvar. Och av någon underlig anledning sitter jag och tänker på Kastellholmen. Minns du när vi promenerade dit? Du hade en blå klänning som matchade ditt smittsamma leende. Vi låg i gräset bakom det rödbruna kastellet. Det var tider det. Sommaren var som allra hetast. Och även vi, trots att övriga strövare på Kastellholmen ville annat. Nu har vi ingenting, enbart minnen. Gotland, ett leende på Östermalmstorg, luciatider i Storkyrkan, Hot Wok och vår vana att alltid pluggjobba på det där minimala kontoret på Nybrogatan som vette ut mot innergården.

Idag är jag bara förvirrad, men glad. Glad, men förvirrad…

Människor brukar ofta jaga meningen med livet. Jag gör alltid som jag själv önskar, därför har jag funnit den för länge sedan. Idag fann jag dock mellantinget: vår existens på jorden, varför fungerar den som den gör? Ena dagen är det himmel, andra dagen ett rent helvete. Ska det verkligen se ut såhär. Schizofrenin är fruktansvärd, rent utsagt olidlig.

Idag var jag alltså glad. Hur ser det ut imorgon? Det vet jag inte. Det hänger inte på mig längre.